bara för att

god jul.

premiärdagsafton

Imorgon har vi premiär & jag har ingen röst kvar för den har jag skrikit bort i vrede & fasa & jag har inte sovit på väldigt väldigt länge & jag börjar bli väldigt väldigt väldigt nervös.

pangpank

Jag har använt sammanlagt 200 kronor på 2 veckor: 5 kronor gick till en parkeringsautomat & 195 till att tanka kontankortet till mobilen.

Jag är helt fascinerad. Varför lever jag inte alltid såhär? (Kan dock inte hävda att jag hade tyckt att det var lika kul om jag inte skulle ha haft en hel del mat hemma när jag gick & blev så infernaliskt pank som jag nu varit i en halvmånad. (Främst pga tidningsprenumerationer, alla räkningar droppade ner samtidigt. Hjälp för Sveriges frestande tidskriftsutbud.))

Imorgon ska jag gå & panta lite flaskor till Konsum så att jag har råd att skriva ut min hemtenta (som faktiskt ser ut att bli klar. Kvaliteten är dock tämligen suddig) på Centrum för genusvetenskap imorgon. Det ni.

antispexist

Tjenis.

Min tystnad beror på att jag "skriver hemtenta". Det innebär att jag sitter & intensivpluggar (= läser allt det jag borde läst under kursens gång för att få ut det mesta möjliga av den men väljer att koncentrera till de sista dagarna) många långa dagar & sen när jag väl ska börja producera text blir alldeles paralyserad. Stum i fingrarna. Döv för mina egna tankar. Avdomnad i vokubälåren. Ni fattar.

Har nyss varit på mitt livs första spex, som var helt enligt förväntningarna. Det är tyvärr INTE en komplimang. De sjöng fint, jajamensan, men ett mans-separatistiskt skådiscrew som gör sig roliga på Tiina Rosenbergs & Smålands bekostnad (för att inte tala om kvinnor, bögar & andralänningar) får bara lite fejkade applåder av mig. (Inget fuck you -finger eftersom jag satt bredvid min fantastiska adelstant som bjudit mig på biljetten & som har en bakgrund i just detta spex:s rörelse via sin avlidne man.)

Men ja. Jag ska komma med en mycket mer välformulerad analys om hur spexen är såväl skapade som skapande av en universitetskultur och en Akademisk Förening som inte riktigt verkar verka inkluderande. (ALLA spex är inte likadana, det är jag medveten om. Det ska jag också fördjupa mig i, för det är nästan ännu intressantare hur de ändå upprätthåller spexkulturen som ett forum för (hetero)sexism & rasism.) Detta när tentan är avklarad & jag är mer välformulerad själv.

Nu: natt. (Den kommer varje dygn här i Sverige, natten!)

Inte bara jag som är ute & cyklar på hal is...

Okeeeeej. Sakta i backarna. (Något jag för övrigt INTE borde göra när jag cyklar här i dödsfällan Lund om nätterna - isen har lagt sig sådär post-mårranistiskt (en muminreferens, för er stackars icke-landsmänniskor) eftersom det viktiga för att hållas på cykeln & vid liv är att inte stanna, inte bromsa, inte slajda, utan helt enkelt hålla en lugn & jämn fart hela hela tiden. Lättare sagt än gjort, speciellt om en inte vill cykla mot rött...)

Denna backsaktande uppmaning har dock inget med mitt favoritfortskaffningsmedel att göra, utan är en respons på detta. With all due respect, kära Obama, men varför fasiken skulle någon människa med något mer än brosk mellan öronen vilja återvälja dig innan du ens äntrat Vita huset? Nåväl, det är förhoppningsvis inte du som initierat gruppen. (Som ni ser, kära läsare, har jag höga förväntningar om vem som läser & google translate -ar mina inlägg.)

What am I, really?

Denna sajbervärld vi lever i förbryllar mig ständigt. Nytt mejl i min inkorg:

---
Hi,
I also live in LUND.I got your mailing address from the community.I a just wondering r u really a male or a female.I cant recognize from your name.If u r a male, I would be interested.


Regards
Santom
---

Detta väcker onekligen frågor även om det är missinassen & mitt huvud ekar trött:

1. Vilken community pratar Santom om?
2. Vill hen faktiskt ha ett queerfeministiskt svar på frågan, eller ska jag låta bli att svara?

(Allt detta för mig osökt tillbaka till ett finskt ungdomsläger i åttan där mitt (åtminstone för ugrer könsneutrala) namn hade resulterat i att jag fått en blå namnlapp istället för en gul & därmed dömdes till att sova i killarnas rum. Detta väckte dock så stor uppståndelse att jag fick flytta in i en extrasäng hos tjejerna istället. Själv ville jag nu mest bara sova.)

(För att flika in ytterligare en parentes (eller 2, hehe, även om det nu blev 4) bör också nämnas att min genuskursarkompis Tung testade att ta bort sitt kön ur sin Facebook-information - som ett resultat av att jag hävdat att det var omöjligt - & det gick faktiskt! Däremot fick han ett meddelande efter bara någon dag där det stod: "Right now your profile may be confusing. Please choose how we should refer to you." med alternativen "Tung edited his profile." samt "Tung edited her profile.")

Det här med kön & könsdefinitionshysteri ska jag definitivt återkomma till inom en snar framtid.

Snö i skåne!?

Det har snöat i Lund. Även om alla, alla, ALLA har bett mig förbereda mig på en helt ovit vinter. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera (i hemlighet blev min kropp så förtjust att jag blev alldeles gladbusig när alla andra bara frös), så jag lade mig helt enkelt ner & markerade finskt territorium i alla hörn genom att göra de vackraste snöänglar Skåne någonsin skådat.

Rörde mig själv till tårar, om man nu får säga så.

Nattliga nätärenden & spexstörningar

Att på grund av adelstantsavstängt internet (det har försvunnit alldeles spårlöst & jag känner mig övergiven, ensam & avsajbrad) sitta i AF-borgen hela natten för att sköta internetärenden är inte helt min melodi. Speciellt inte om den melodin är ackompanjerad av diverse spexare som sjunger & springer runt. Som medlem i Lunds Studentteater hör det till att snörpa lite högmodigt på munnen (hönsrumpeminen, som min far brukar uttrycka det) åt sådana kräk, speciellt som de alltid drar mer publik trots sina icke-sinande förråd av sexism, rasism & simpelhet.

Sen har jag ju då faktiskt aldrig sett ett enda spex i hela mitt liv, men det hör ju inte hit. Verkligen inte.

LuStfylld död

Jag, som alltid varit den ordf(l)ödande typen märker plötsligt att mina blogginlägg hela tiden blir kortare. Det händer sjuka mängder hela tiden men jag är för upptagen av att vara med på dem för att hinna blogga om dem. Vilket i sig är positivt - lite tragiskt hade det varit om jag ägnade all min tid åt att blogga om alla saker jag inte hann gå på för att jag skulle sitta hemma & blogga om dem. Ni förstår.

Imorgon ska jag åka till Göteborg & innan dess borde vi skriva klart ett grupparbete som jag ännu inte börjat på för att vi fick veta det så nyligen. Åjåj.

Just nu sitter jag mest bara okonstruktivt i mitt rum & känner mig mörbultad efter dagens teaterrep. LuSt, Lunds Studentteater, där jag alltså blivit medlem, sätter upp Sartres Döda utan gravar, där jag alltså fått en roll som lillasyster Francoise. Jag ska ha ångest, skrika, krypa ihop, gråta, skrika lite till, slåss & dö. Så nu har jag dött cirka tjugosju gånger idag. Att bli strypt är inte direkt något jag är van vid, så det kräver en del övning. Mycket ajaj, men jävligt givande, i all sin absurditet.

Nu ringer min skajpdejt, jag återkommer!

Boys don't cry...

...men det gör jag.

Titta aldrig, aldrig på den ensam. Det gjorde jag.

Lundaväder

Regn är egentligen väldigt vackert. Särskilt då det ackompanjeras av allsmäktiga genomträngande vindswoschljud.

(Det är bara viktigt att hålla dörren mellan det allmänna vindsutrymmet & mitt vindsrum stängd om man inte vill ha vindpustar i lungorna & regnkyla i lakanen.)

YES, YES, YES.

JA. JAJAJA. Yes, & åter yes. & lite kyllä som grädden på moset.

Även om jag inte hade utsett någon av dessa två kandidater till USA:s president om jag helt fritt hade fått välja (då skulle kanske en vänsterorienterat miljömedveten, svart, hiv-positiv, lesbisk, intersexuell, ung arbetarklasskvinna varit min önskan ungefär), måste jag erkänna att detta nu bara kan gå framåt. Efter åtta år av horribelt buskvälde håller jag nu tummar & tår för att en Obama kan betyda ett bättre USA & därmed en bättre världspolitik (vad jag tycker om att detta val faktiskt betyder så infernaliskt mycket för i princip hela världen är sedan en annan fråga som jag helst inte vill gå in på eftersom mitt lyckorus då dämpas både drastiskt & garanterat).

Jag har tillbringat nästan sju timmar på Västgöta nation, där Utrikespolitiska föreningen tillsammans med Samhällsvetarkåren höll valvaka. Fullpackat med folk runt elva, men sedan droppade folk av i rask takt. Vid fyratiden var det i princip bara vårt gäng som fortfarande var kvar. Vi ömsom satt, ömsom dansade galen gudrundans & skrattade mest hela tiden (när vi inte irriterade oss över färgerna som kändes så aviga!). Såg ni hur den där ena mannens hörsnäckegrej trillade ut ur hans öra hela tiden? Hysteriskt roligt. Men såg ni också hur kvinnorna blev avbrutna eller osynliggjorda mest hela tiden? Inte lika hysteriskt roligt, speciellt med tanke på att det bara fanns en kvotkvinna i varje panel. Suck.

Nåja, nu ska jag sluta analysera & sova lite istället. Imorgon är en ny dag. & jag vågar tro att majoriteten av alla européer som om någon timme nervöst lyfter locket av sin morgontidning kommer att få en mycket angenäm start på dagen.

Home not home

Ett hem är ett hem är ett hem. Men när man åker hemifrån till ett annat hem & sedan lämnar hela landet & ändå känner att man kommit hem igen blir man onekligen lite förvirrad. Men, som jag nyss konstaterade: kanske jag ska sluta gnälla & bara skatta mig jävligt lycklig. Kärt barn har många hem, eller hur var det nu egentligen...?

(Det är bara hemlängtan som blir så spindelnätigt komplicerad.)

Allt förutom bokrecensioner

Jag klarade den. Packningen alltså. Överlistade, besegrade, brottade ner den. Phew.

Nu befinner jag mig alltså i det fina landet, har nyss förflyttat mig från den gamla huvudstaden till den lite nyare. Ruskväder utanför, men jag lyssnar på Ani Difranco - nyfunnen kärlek!! - & allt känns ganska bra. Nu sitter jag på Kafka & dricker kardemummakaffe & väntar på Andrea. Vi ska gå på tjaaatr, Av ren kärlek till mig. Sen ska vi till Antonia där en Sara också väntar, & sen ska vi kramas & skvallra i timtal över ett eller många glas vin. Hoppas jag!

Åbo var förändrat - ån är nu fixad på de ställen den var uppriven förr & istället uppriven på nya & Hansa-centret har fått ett ansiktslyft - men människorna var just lagom oförändrade. Jag insåg att jag nog hade saknat min familj alldeles jättemycket (jag bara bubblade av babbel om Lund i en smärre evighet men de lyssnade snällt) & kramat mina åbovänner alldeles för lite på sistone...

Nåväl, nu är jag ändå här. På mitt improviserade "höstlov". Har inte skrivit ett jota på de där bokrecensionerna som skulle lämnas in imorgon. De får vänta. Ibland kommer livet liksom i vägen.

Packningspanik

Jag KAN helt enkelt inte packa. Har aldrig kunnat, kommer aldrig att kunna. Speciellt inte när jag borde ha ner så lite packning som möjligt i en så stor kappsäck som möjligt. Vanligtvis är det ju tvärtom... Ett hopplöst fall. Forever and ever.

& mitt plan lyfter om 8 timmar...

Glassfabricerat grupparbete & en sista måltid

Idag har jag suttit på jämställdhets- & likabehandlingsutskottsmöte & varit viktig. Jag har halkat in på ett mycket välsmakande bananskal & vi planerar nu att skriva om hela kårens j&l-plan. Sånt är kul, tycker jag. Speciellt då jag får formulera satser som "Platsar du i normen märker du den inte, och har privilegiet att tycka att snack om normer och strukturer är trams. Tyvärr är det även oftast du som har tolkningsföreträde." Skönt! Även om jag tror att vi kommer att formalisera texten en smula, eheh.

Jag har också suttit på ett av Malmös mysigaste hak, Glassfabriken, & skrivit grupparbete om kvinnoverksamheter i Sverige (på temat feminism vs. integration & vem definierar egentligen vems behov?) med Alex - en av mina mest inspirerande kursare som är en mycket flatig (fast egentligen är han bög) ung man som har ett alter ego som Gudrun Schyman - i timtal. Gårdagens jag-får-inget-gjort-stämning dunstade alltså på lätta vingar i takt med att gott kaffe & ännu godare tofu-ciabatta immundigades.

Sen blev vi impulsbjudna till Simon (hmm, kommer knappt ihåg hur vi känner varandra egentligen, träffades på partaj på Smålands nation nångång & har randomumgåtts sen dess - han, jag & Alex har faktiskt tillbringat en av de mest skrattiga & oförglömliga lördagar hittills i mitt lundaliv! (Vi försökte bl.a. efter att ha druckit oss vrålfnissiga på två stora flaskor vatten åka upp i Hiltonhotellhissen tills vi blev utslängda av en arg vakt som inte alls trodde på att vi kände Paris)) på en sista kvällsmåltid innan han försvinner till Honduras som volontär. Galet gott. Jag fick dessutom smaka på Kiviks Varm&Kall äppelcider - som vid närmare eftertanke nog inte alls hette äppelcider utan något lite kakigare. Den smakade nämligen äppelkaka & hade inslag av kanel & vanilj. Äckligt? Kanske lite, men hur häftigt är det inte att kunna inta efterrätt på flaska? Med alkohol i, dessutom...

Japp. & sen har jag åkt buss hem & önskat att jag hade tagit med mig musik i öronen för att slippa höra kommentarer som "alltså jag kan bara bli kompis med killar som har flickvän, annars blir jag obekväm för de tror att jag stöter på dem fast sen är det ännu jobbigare om de blir kära i mig förstås" eller "i USA måste man ha körkort för där är det bara fattiga svarta som åker buss. I Ohio iallafall!". Min favorit var kanske ändå "Mmm. Fast judar röstar ju demokratiskt!". Eller nej, kanske "och jag blev helt chockad - vi var faktiskt inte på kramnivå än!".

Inte alla svenskar vill kramas, alltså. Dagens viktigaste & säkerligen mest förvånande slutsats. Nu natt!

Dagens bravader

(Nu har jag varit nere & tryckt på den hemliga knappen till det trådlösa nätet & skriver jättefort för att hinna ner & trycka bort den igen innan adelstanten gör sin nattliga checkrunda som jag har märkt att hon gör):

Idag har varit en tämligen vissen dag. Jag har inte rört mig ur fläcken ur mitt lilla vindsrum, utan istället suttit & försökt läsa & skriva & förbereda en mängd viktiga saker inför morgondagen. De största sakerna jag lyckats med idag är dock:

- jag flyttade äntligen ut den andra sängen (ensam är stark! (för den var tung)) som har stått inne hos mig ända sedan Sara var på besök
- jag har tapetserat hela mitt rum med diverse feministtapeter & gamla sovjetplanscher (samt fantastiska kort & brev som jag redan hunnit få under min relativt korta lundavistelse)
- jag har skapat en viktig Excelfil (med mycket hemligt innehåll)
- jag har motstått frestelsen att tvätta mitt obarmhärtigt smutsiga hår (eftersom jag ändå inte skulle visa mig för någon & det mår bra av att få bli riktigt orent! (Nämnas bör dock kanske ej att jag inte bytt kläder eller duschat sedan söndagens teaterrep...))
- jag har löst ett dundersvårt sudoku (har knappt insett det än! Jag har kommit på ett nytt tänkesätt som är så oförklarligt att jag inte förstått det ännu. Men det funkar!)
- jag har botat min hemlängtan med en redig dos miljöförstörelse! (läs: biljetter till Finland!)

Nu ska jag försöka sova. Undrar om jag kommer att halka ur sängen när den som stod bredvid inte längre finns där. Sådär som det kan ila i ett amputerat ben...

Vintergatan

& bara för att jag just nu känner väldigt mycket såhär, om än mycket mindre heteronormativt & gudstroende, & bara för att jag vill testa länkfunktionen på min blogg - & bara för att jag just nu borde göra så många andra saker än känna väldigt mycket såhär & testa länkfunktionen på min blogg: bara därför.

Ofyllda språk- & nyckelhål.

Pinsamt värre. Under allrengöring av adelstantsvilla - där jag för övrigt bebor en liten vindsvåning, för den som inte visste det! - var jag plötsligt i behov av en trasa att Vim-putsa lavoarerna med. Jag gick ut i trädgården - en sån har vi nämligen, & om somrarna blommar den av äpplen & plommon & ett päron! - där adelstanten påtade hårt i nån rabatt, & berättade om mitt nyfunna behov. "En vadå?" kontrade hon, & jag insåg till min förtvivlan att jag inte hade en blekblå aning om hur jag skulle göra denna klockrena finlandism begriplig för renodlat svenska adeltantsöron. Efter ett humhum - en tämligen upprörande upplevelse för en verbal litteraturvetardotter! - konstaterade hon att jag nog syftade på ett "tvättställ".

Och det gjorde jag ju. Sen Vim-putsade jag ultranoggrant för att på så vis tvätta ren den skamfläck som uppstått på mitt ORDentliga språksinne.

Som tur var hade adelstanten - som för övrigt är en alldeles fantastisk dam i sina bästa år (f. 1933) & ofta går klädd i orange velour & dricker vin & spelar badminton & grovsvär om hon blir sur - glömt sina nycklar senare under dagens lopp, & jag fick komma till hennes undsättning. "Vilken tur att du var hemma! Jag glömmer mina nycklar högst en gång vart femte år och idag var tydligen en sån dag." Jag såg tacksamheten lysa i hennes adelsögon & skammen blossa i hennes blåa blod.

Ett språkhål mot ett nyckelhål. Nu är vi nog kvitt.

Glassigt & Bussigt.

Det här megauppdaterande inlägget som egentligen var grunden för hela min bloggs existens får nog vänta på sig lite till. Det händer nämligen så mycket hela tiden. Återvänd från Köpenhamn vill jag dock helt kort sammanfatta min resa i ett enda intryck:

När jag, bakfull & sömnig i hjärnan, åkte buss från Österport-övernattning (hos danska skolpolitiska kompisen Bjarke) till Hovedbanegården såg jag en gammal, gammal dam som åt glass i nästanregnet på en fullsatt bänk. Jag tror inte att jag någonsin har sett någon äta glass så ärevördigt och samtidigt så klumpigt. När hon tappade en bit chokladöverdrag på skon såg hon en tiondelssekund alldeles förstörd ut, men nästa sekund kom en duva och norpade biten, och då såg hon nöjd ut igen. Sedan fortsatte hon att äta, njutningsfullt och logiskt glassigt, med ungefär hälften runt munnen.

Det var så vackert att jag fick en klump i magen. Jag tror den också var av choklad, för den smalt bort när bussen åkte vidare igen.

Nu ska jag ut på genusföreningens partaj och sedan till Smålands nation på pubkavalkad, där helsingforskompisen Joppe ska stå i baren. (Vi skrev in oss där i måndags, snacka om snabba klätterryck på karriärsstegen!)

Sen kan jag också berätta att i Sverige bjussar busschaffisarna på turen galet mycket oftare än i Finland (där det har hänt mig en enda gång i mitt liv när jag var olycklig & regnig som en våt råtta). Bussigt värre!

Ett liv av av. Och an!

Nu ska jag iväg till Köpenhamn. Där hägrar oändligt många trevliga bekanta. Eller relativt ändliga är de ju alla, när jag tänker efter. Räknar mina gamla danska mynt, och de om något är tyvärr fatalt ändliga. Man hinner knappt börja räkna innan man måste sluta! (För att de tar slut, inte för att mina matematikkunskaper är begränsade. Det vet vi väl alla att jag var klassens primus i just matte!)

Idag har jag varit på min första föreläsning. Jag tror att jag är aningen för ambitiös vad gäller antecknandet - borde man hinna höra vad föreläsaren säger också?

Nåväl, någon dag ska jag nog börja blogga på riktigt, skriva saftigt seriösa inlägg i min egenskapade debatt. Och någon dag efter den dagen ska jag avslöja den här hemligheten för någon riktigt speciell. Till dess kan ni känna er tomma, otillfredsställda, tröstlösa - utan en blekblå aning om vad som väntar. Muahahah.

Änn, yyy, tee.

Så var det då dags. Det hade jag aldrig kunnat vänta mig. Eller, tja, vid närmare eftertanke var det kanske mer än väntat. Efter att ha insett att en obloggande jag kommer att tvingas svara på ett antal identiska spörsmål av diverse vänner och ovänner - vilka självklart alla väntar sig nyanserad, klipsk och välformulerad respons - var det liksom bara två alternativ: blogspott eller döden.

Jag valde det förra. Låt oss se vart det bär mig. Hoppas på hallon.

(Därutöver kunde kanske tilläggas att jag eftersträvar att undslippa min kassa tvåfingrarsteknik till förmån för något lite fancygare. Hur lösa det bättre än genom att föra en lagom utelämnande intellektovirtuell dagbok? Jag lämnar härmed mina händer i blogspotts liv och utnyttjar hänsynslöst dess beroendeframkallande tjänster till mina otränade fingrars fördel.)