Glassigt & Bussigt.

Det här megauppdaterande inlägget som egentligen var grunden för hela min bloggs existens får nog vänta på sig lite till. Det händer nämligen så mycket hela tiden. Återvänd från Köpenhamn vill jag dock helt kort sammanfatta min resa i ett enda intryck:

När jag, bakfull & sömnig i hjärnan, åkte buss från Österport-övernattning (hos danska skolpolitiska kompisen Bjarke) till Hovedbanegården såg jag en gammal, gammal dam som åt glass i nästanregnet på en fullsatt bänk. Jag tror inte att jag någonsin har sett någon äta glass så ärevördigt och samtidigt så klumpigt. När hon tappade en bit chokladöverdrag på skon såg hon en tiondelssekund alldeles förstörd ut, men nästa sekund kom en duva och norpade biten, och då såg hon nöjd ut igen. Sedan fortsatte hon att äta, njutningsfullt och logiskt glassigt, med ungefär hälften runt munnen.

Det var så vackert att jag fick en klump i magen. Jag tror den också var av choklad, för den smalt bort när bussen åkte vidare igen.

Nu ska jag ut på genusföreningens partaj och sedan till Smålands nation på pubkavalkad, där helsingforskompisen Joppe ska stå i baren. (Vi skrev in oss där i måndags, snacka om snabba klätterryck på karriärsstegen!)

Sen kan jag också berätta att i Sverige bjussar busschaffisarna på turen galet mycket oftare än i Finland (där det har hänt mig en enda gång i mitt liv när jag var olycklig & regnig som en våt råtta). Bussigt värre!

Ett liv av av. Och an!

Nu ska jag iväg till Köpenhamn. Där hägrar oändligt många trevliga bekanta. Eller relativt ändliga är de ju alla, när jag tänker efter. Räknar mina gamla danska mynt, och de om något är tyvärr fatalt ändliga. Man hinner knappt börja räkna innan man måste sluta! (För att de tar slut, inte för att mina matematikkunskaper är begränsade. Det vet vi väl alla att jag var klassens primus i just matte!)

Idag har jag varit på min första föreläsning. Jag tror att jag är aningen för ambitiös vad gäller antecknandet - borde man hinna höra vad föreläsaren säger också?

Nåväl, någon dag ska jag nog börja blogga på riktigt, skriva saftigt seriösa inlägg i min egenskapade debatt. Och någon dag efter den dagen ska jag avslöja den här hemligheten för någon riktigt speciell. Till dess kan ni känna er tomma, otillfredsställda, tröstlösa - utan en blekblå aning om vad som väntar. Muahahah.

Änn, yyy, tee.

Så var det då dags. Det hade jag aldrig kunnat vänta mig. Eller, tja, vid närmare eftertanke var det kanske mer än väntat. Efter att ha insett att en obloggande jag kommer att tvingas svara på ett antal identiska spörsmål av diverse vänner och ovänner - vilka självklart alla väntar sig nyanserad, klipsk och välformulerad respons - var det liksom bara två alternativ: blogspott eller döden.

Jag valde det förra. Låt oss se vart det bär mig. Hoppas på hallon.

(Därutöver kunde kanske tilläggas att jag eftersträvar att undslippa min kassa tvåfingrarsteknik till förmån för något lite fancygare. Hur lösa det bättre än genom att föra en lagom utelämnande intellektovirtuell dagbok? Jag lämnar härmed mina händer i blogspotts liv och utnyttjar hänsynslöst dess beroendeframkallande tjänster till mina otränade fingrars fördel.)