Ofyllda språk- & nyckelhål.

Pinsamt värre. Under allrengöring av adelstantsvilla - där jag för övrigt bebor en liten vindsvåning, för den som inte visste det! - var jag plötsligt i behov av en trasa att Vim-putsa lavoarerna med. Jag gick ut i trädgården - en sån har vi nämligen, & om somrarna blommar den av äpplen & plommon & ett päron! - där adelstanten påtade hårt i nån rabatt, & berättade om mitt nyfunna behov. "En vadå?" kontrade hon, & jag insåg till min förtvivlan att jag inte hade en blekblå aning om hur jag skulle göra denna klockrena finlandism begriplig för renodlat svenska adeltantsöron. Efter ett humhum - en tämligen upprörande upplevelse för en verbal litteraturvetardotter! - konstaterade hon att jag nog syftade på ett "tvättställ".

Och det gjorde jag ju. Sen Vim-putsade jag ultranoggrant för att på så vis tvätta ren den skamfläck som uppstått på mitt ORDentliga språksinne.

Som tur var hade adelstanten - som för övrigt är en alldeles fantastisk dam i sina bästa år (f. 1933) & ofta går klädd i orange velour & dricker vin & spelar badminton & grovsvär om hon blir sur - glömt sina nycklar senare under dagens lopp, & jag fick komma till hennes undsättning. "Vilken tur att du var hemma! Jag glömmer mina nycklar högst en gång vart femte år och idag var tydligen en sån dag." Jag såg tacksamheten lysa i hennes adelsögon & skammen blossa i hennes blåa blod.

Ett språkhål mot ett nyckelhål. Nu är vi nog kvitt.