antispexist

Tjenis.

Min tystnad beror på att jag "skriver hemtenta". Det innebär att jag sitter & intensivpluggar (= läser allt det jag borde läst under kursens gång för att få ut det mesta möjliga av den men väljer att koncentrera till de sista dagarna) många långa dagar & sen när jag väl ska börja producera text blir alldeles paralyserad. Stum i fingrarna. Döv för mina egna tankar. Avdomnad i vokubälåren. Ni fattar.

Har nyss varit på mitt livs första spex, som var helt enligt förväntningarna. Det är tyvärr INTE en komplimang. De sjöng fint, jajamensan, men ett mans-separatistiskt skådiscrew som gör sig roliga på Tiina Rosenbergs & Smålands bekostnad (för att inte tala om kvinnor, bögar & andralänningar) får bara lite fejkade applåder av mig. (Inget fuck you -finger eftersom jag satt bredvid min fantastiska adelstant som bjudit mig på biljetten & som har en bakgrund i just detta spex:s rörelse via sin avlidne man.)

Men ja. Jag ska komma med en mycket mer välformulerad analys om hur spexen är såväl skapade som skapande av en universitetskultur och en Akademisk Förening som inte riktigt verkar verka inkluderande. (ALLA spex är inte likadana, det är jag medveten om. Det ska jag också fördjupa mig i, för det är nästan ännu intressantare hur de ändå upprätthåller spexkulturen som ett forum för (hetero)sexism & rasism.) Detta när tentan är avklarad & jag är mer välformulerad själv.

Nu: natt. (Den kommer varje dygn här i Sverige, natten!)

Inte bara jag som är ute & cyklar på hal is...

Okeeeeej. Sakta i backarna. (Något jag för övrigt INTE borde göra när jag cyklar här i dödsfällan Lund om nätterna - isen har lagt sig sådär post-mårranistiskt (en muminreferens, för er stackars icke-landsmänniskor) eftersom det viktiga för att hållas på cykeln & vid liv är att inte stanna, inte bromsa, inte slajda, utan helt enkelt hålla en lugn & jämn fart hela hela tiden. Lättare sagt än gjort, speciellt om en inte vill cykla mot rött...)

Denna backsaktande uppmaning har dock inget med mitt favoritfortskaffningsmedel att göra, utan är en respons på detta. With all due respect, kära Obama, men varför fasiken skulle någon människa med något mer än brosk mellan öronen vilja återvälja dig innan du ens äntrat Vita huset? Nåväl, det är förhoppningsvis inte du som initierat gruppen. (Som ni ser, kära läsare, har jag höga förväntningar om vem som läser & google translate -ar mina inlägg.)

What am I, really?

Denna sajbervärld vi lever i förbryllar mig ständigt. Nytt mejl i min inkorg:

---
Hi,
I also live in LUND.I got your mailing address from the community.I a just wondering r u really a male or a female.I cant recognize from your name.If u r a male, I would be interested.


Regards
Santom
---

Detta väcker onekligen frågor även om det är missinassen & mitt huvud ekar trött:

1. Vilken community pratar Santom om?
2. Vill hen faktiskt ha ett queerfeministiskt svar på frågan, eller ska jag låta bli att svara?

(Allt detta för mig osökt tillbaka till ett finskt ungdomsläger i åttan där mitt (åtminstone för ugrer könsneutrala) namn hade resulterat i att jag fått en blå namnlapp istället för en gul & därmed dömdes till att sova i killarnas rum. Detta väckte dock så stor uppståndelse att jag fick flytta in i en extrasäng hos tjejerna istället. Själv ville jag nu mest bara sova.)

(För att flika in ytterligare en parentes (eller 2, hehe, även om det nu blev 4) bör också nämnas att min genuskursarkompis Tung testade att ta bort sitt kön ur sin Facebook-information - som ett resultat av att jag hävdat att det var omöjligt - & det gick faktiskt! Däremot fick han ett meddelande efter bara någon dag där det stod: "Right now your profile may be confusing. Please choose how we should refer to you." med alternativen "Tung edited his profile." samt "Tung edited her profile.")

Det här med kön & könsdefinitionshysteri ska jag definitivt återkomma till inom en snar framtid.

Snö i skåne!?

Det har snöat i Lund. Även om alla, alla, ALLA har bett mig förbereda mig på en helt ovit vinter. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera (i hemlighet blev min kropp så förtjust att jag blev alldeles gladbusig när alla andra bara frös), så jag lade mig helt enkelt ner & markerade finskt territorium i alla hörn genom att göra de vackraste snöänglar Skåne någonsin skådat.

Rörde mig själv till tårar, om man nu får säga så.

Nattliga nätärenden & spexstörningar

Att på grund av adelstantsavstängt internet (det har försvunnit alldeles spårlöst & jag känner mig övergiven, ensam & avsajbrad) sitta i AF-borgen hela natten för att sköta internetärenden är inte helt min melodi. Speciellt inte om den melodin är ackompanjerad av diverse spexare som sjunger & springer runt. Som medlem i Lunds Studentteater hör det till att snörpa lite högmodigt på munnen (hönsrumpeminen, som min far brukar uttrycka det) åt sådana kräk, speciellt som de alltid drar mer publik trots sina icke-sinande förråd av sexism, rasism & simpelhet.

Sen har jag ju då faktiskt aldrig sett ett enda spex i hela mitt liv, men det hör ju inte hit. Verkligen inte.

LuStfylld död

Jag, som alltid varit den ordf(l)ödande typen märker plötsligt att mina blogginlägg hela tiden blir kortare. Det händer sjuka mängder hela tiden men jag är för upptagen av att vara med på dem för att hinna blogga om dem. Vilket i sig är positivt - lite tragiskt hade det varit om jag ägnade all min tid åt att blogga om alla saker jag inte hann gå på för att jag skulle sitta hemma & blogga om dem. Ni förstår.

Imorgon ska jag åka till Göteborg & innan dess borde vi skriva klart ett grupparbete som jag ännu inte börjat på för att vi fick veta det så nyligen. Åjåj.

Just nu sitter jag mest bara okonstruktivt i mitt rum & känner mig mörbultad efter dagens teaterrep. LuSt, Lunds Studentteater, där jag alltså blivit medlem, sätter upp Sartres Döda utan gravar, där jag alltså fått en roll som lillasyster Francoise. Jag ska ha ångest, skrika, krypa ihop, gråta, skrika lite till, slåss & dö. Så nu har jag dött cirka tjugosju gånger idag. Att bli strypt är inte direkt något jag är van vid, så det kräver en del övning. Mycket ajaj, men jävligt givande, i all sin absurditet.

Nu ringer min skajpdejt, jag återkommer!

Boys don't cry...

...men det gör jag.

Titta aldrig, aldrig på den ensam. Det gjorde jag.

Lundaväder

Regn är egentligen väldigt vackert. Särskilt då det ackompanjeras av allsmäktiga genomträngande vindswoschljud.

(Det är bara viktigt att hålla dörren mellan det allmänna vindsutrymmet & mitt vindsrum stängd om man inte vill ha vindpustar i lungorna & regnkyla i lakanen.)

YES, YES, YES.

JA. JAJAJA. Yes, & åter yes. & lite kyllä som grädden på moset.

Även om jag inte hade utsett någon av dessa två kandidater till USA:s president om jag helt fritt hade fått välja (då skulle kanske en vänsterorienterat miljömedveten, svart, hiv-positiv, lesbisk, intersexuell, ung arbetarklasskvinna varit min önskan ungefär), måste jag erkänna att detta nu bara kan gå framåt. Efter åtta år av horribelt buskvälde håller jag nu tummar & tår för att en Obama kan betyda ett bättre USA & därmed en bättre världspolitik (vad jag tycker om att detta val faktiskt betyder så infernaliskt mycket för i princip hela världen är sedan en annan fråga som jag helst inte vill gå in på eftersom mitt lyckorus då dämpas både drastiskt & garanterat).

Jag har tillbringat nästan sju timmar på Västgöta nation, där Utrikespolitiska föreningen tillsammans med Samhällsvetarkåren höll valvaka. Fullpackat med folk runt elva, men sedan droppade folk av i rask takt. Vid fyratiden var det i princip bara vårt gäng som fortfarande var kvar. Vi ömsom satt, ömsom dansade galen gudrundans & skrattade mest hela tiden (när vi inte irriterade oss över färgerna som kändes så aviga!). Såg ni hur den där ena mannens hörsnäckegrej trillade ut ur hans öra hela tiden? Hysteriskt roligt. Men såg ni också hur kvinnorna blev avbrutna eller osynliggjorda mest hela tiden? Inte lika hysteriskt roligt, speciellt med tanke på att det bara fanns en kvotkvinna i varje panel. Suck.

Nåja, nu ska jag sluta analysera & sova lite istället. Imorgon är en ny dag. & jag vågar tro att majoriteten av alla européer som om någon timme nervöst lyfter locket av sin morgontidning kommer att få en mycket angenäm start på dagen.

Home not home

Ett hem är ett hem är ett hem. Men när man åker hemifrån till ett annat hem & sedan lämnar hela landet & ändå känner att man kommit hem igen blir man onekligen lite förvirrad. Men, som jag nyss konstaterade: kanske jag ska sluta gnälla & bara skatta mig jävligt lycklig. Kärt barn har många hem, eller hur var det nu egentligen...?

(Det är bara hemlängtan som blir så spindelnätigt komplicerad.)